Herpesvirus – vaccinera eller ej

Herpesvirus hos hund (Canine herpesvirus, CHV-1) är vanligt förekommande i Sverige. Viruset är mycket smittsamt och i Sverige beräknas ungefär 50 procent av hundarna ha antikroppar för herpesviruset, vilket visar att de blivit smittade med viruset. Viruset ligger latent under hundens liv och kan reaktiveras igen vid tillstånd av stress, kortisonbehandling eller sjukdom som försvagar immunförsvaret.

Hur smittas herpesviruset?
Herpesviruset smittas via direktkontakt, nos- mot-noskontakt, men gäller även vid dräktighet, valpning och parning. Virus kan sannolikt överföras mellan vuxna hundar vid parning om den smittade hunden har blåsor på penis/i vulva vid parningen, men den smittvägen bedöms vara mindre vanlig. 

Viruset i sig är fragilt och klarar sig inte länge utanpå hunden. När vuxna hundar blivit kontaminerade utsöndras viruset från deras övre luftvägar under en period och lägger sig därefter latent i kroppen. Vid en reaktivering utsöndras viruset igen från till exempel genitalierna eller nässlemhinna. Den allvarligaste smittspridningen är en direkt överföring av virus från tiken (eller från en annan smittad hund) till valparna i samband med födseln eller strax efteråt.

Hur allvarligt är viruset?
Vuxna hundar eller äldre valpar (över 4 veckors ålder) som smittas med viruset får oftast inga symtom alls till milda symptom i form av luftvägsinfektion, ökat näsflöde och/eller hosta. Däremot kan viruset orsaka kraftig infektion hos valpar, som i många fall leder till döden. En tik som nysmittas i samband med dräktigheten löper stor risk att överföra smittan till sina valpar i anslutning till födseln. Smittan förs över från tiken under dräktigheten, vid valpningen via blåsor i könsvägarna eller via nässekret efter valpningen. Oftast avlider alla valpar i en smittad kull och om någon skulle överleva innebär det ofta bestående inre skador.

Anledningen till att viruset är så förödande för nyfödda valpar är att de inte kan justera sin kroppstemperatur, vilket innebär att det lätt blir undertemperatur. Det är den låga kroppstemperaturen hos valparna som gör att viruset kan spridas in i blodet och orsaka infektion i organen. Vanliga symptom hos smittade valpar är slöhet och tappat intresse för di; de gnyr och mindre blödningar från näsan kan uppstå. I slutstadiet, som vanligen inträffar inom två dygn från de första symtomen, får valparna även kramper som ser ut som att de "paddlar" med benen.

Det är också möjligt att en tik som är latent infekterad kan reaktivera virus och infektera sin kull. Den smittvägen är troligen inte så vanlig eftersom en tik som tidigare förlorat sin kull i herpesvirusinfektion oftast inte har problem vid efterföljande valpningar. Detta beror troligen på att tiken har tillräckligt mycket antikroppar i blodet för att ge efterföljande kull ett bra skydd via råmjölken. Antikropparna i råmjölken skyddar valpen från att bli allvarligt sjuk men förhindrar inte nödvändigtvis att valpen smittas med virus något senare, men då blir valpen bara lindrigt sjuk.

Hur förebygger man smittan?
För att säkerställa kullens välmående är de förebyggande insatserna de absolut viktigaste. En tik som planeras att paras eller som redan är dräktig, borde inte utsättas för onödig smittorisk. Begränsa därför tikens kontakt med andra hundar. Tiken ska undvika ställen med många andra hundar, så som rastgårdar, kennlar och utställningar. Se även till att valparna inte träffar andra hundar under de första veckorna efter födseln då risken finns att de smittas. Kennelhosta är en sjukdom med liknande symptom som herpes och har man en sjuk eller nyligen tillfrisknad hund i närheten ökar risken för att föra smittan vidare till tiken. Om man ska para en hund med troligt aktivt herpesvirus rekommenderas en artificiell insemination för att minska smittrisken.

En annan förebyggande insats är att man som uppfödare ser till att hålla valparnas temperatur uppe. Så länge kroppstemperaturen är normal, över 38,5 grader, kan viruset inte sprida sig. Med hjälp av värmedyna, värmelampa eller liknande är det lätt att reglera temperaturen, men säkerställ så att det inte blir för varmt.

Vaccination
Det är inte realistiskt att tikar och hanhundar med antikroppar mot herpesviruset CHV-1 beläggs med avelsförbud. Infektionen kan inte utrotas på det viset. CHV-1 är vanligt förekommande och som nämnts ovan är den främsta smittvägen inte parning, utan nos- mot-noskontakt på tävlingar eller under hundpromenader. 

I situationer där man har haft problem med herpesinfektion eller om avelstiken inte har befintliga antikroppar mot viruset, och därmed saknar ett naturligt försvar, kan det eventuellt vara aktuellt att vaccinera avelstiken. Tiken vaccineras då två gånger; första gången med anknytning till parningen och den andra gången en till två veckor före den beräknade valpningen. Om vaccination är lämpligt eller inte måste avgöras från fall till fall.

Ta hjälp
Tala med en veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara. Som kund hos Sveland har du fria samtal till FirstVet och Svelands Vårdguide.